Denna vecka lämnade en mycket betydelsefull man våran värld. Han är nog den starkaste och modigaste jag vet, eller visste. Jag tycker vi alla ska ägna en minut för Nelson Mandela som kämpade hela sitt liv mot orättvisan. Han satt 27 år i fängelse men inte ens då gav han upp! Jag önskar att Nelson Mandela kunde ha varit här och sett och hört allt stöd som alla ger honom.
Vila i frid Nelson Mandela, du förändrade liv.

Novell :D 

3 år sedan blir det  idag.

3 år sedan jag kom till den här ön.

Men jag minns det som om det vore igår.

- mamma är vi framme snart?

- snart lugna ner dig!

Milla sjunker djupt ner i stolen.

- mamma?

- ja? Vad är det gumman?

- ska det vara sådär? Hon pekar ut mot planets vinge.

Det har börjat brinna i ena propellern.

Jag kastar mig ur sätet och rusar fram och sliter upp dörren till

Rummet där piloten sitter.

- det brinner ju för fasiken i propellern!

- va?! Han kollar mot propellern med fasa i ansiktet.

Han kastar sig till mikrofonen.

-Everyone this is a emergency please read the -emergency instructions and protect yourself Before you protect others.

Milla! Jag måste rädda Milla!

Jag springer fram till Milla och lägger mina armar runt henne och kramar henne hårt.

- Mamma vad händer? Milla börjar få tårar i ansiktet.

- Allt kommer gå bra, jag kramar Milla ännu hårdare.

Planet börjar skaka mer och mer.

Efter några minuter skakar det så mycket att om vi inte hade hållt i oss skulle vi

ha kastats runt i planet.

Alla i planet börjar få panik.

Planet slår i marken.

Det är alldeles svart, jag vill öppna ögonen men kan inte, jag känner en stark smärta i högerarmen och i huvudet.

Jag får upp ena ögonlocket och sen det andra, men det ända jag ser är något blått suddigt.

Långsamt kommer synen och minnena tillbaka, planet krachade... Milla!!

Jag kastar mig upp men faller ihop igen av smärta.

Jag måste upp, fast det värker och gör ont mer än det någonsin gjort i min kropp kämpar jag mig upp,

Planet ligger brinnande bredvid mig och bredvid ligger alla passagerare, jag blir alldeles chockad av synen. Längre bort ligger Milla, jag springer fram till henne hennes arm blöder och hon har rivsår på benen men det går att bota. Hon har svimmat men jag känner att hon andas. Jag kollar alla andra passagerare och dom flesta lever men några är döda, på kvällen begraver vi dom döda.

Jag vaknar upp ur mina minnen. Ibland tänker jag på mina släktingar, om de fortfarande

minns mig, tänker på mig.

Men jag har det hyfsat bra, vi har tagit delar från planet och

byggt en liten hydda i ett träd.

Jag har sparat ett paket med kex från krashen, om vi skulle drabbas av svält är det bra.

Jag avbryter mina funderingar igen, jag måste fixa mat till morgondagen.

Jag klättrar ner för repstegen, och går inot mot djungeln.

Där inne växer mycket växter och frukt men jag är noga med att bara ta dom

frukter som ligger på marken och inte är övermogna, om man tar dom som

sitter kvar på trädet så är många ofta omogna och måste slängas.

Jag hittar en klase med bananer, några apelsiner och lite druvor.

När jag slutligen vänder tillbaks till hyddan har det börjat mörkna på himlen.

Jag sätter mig i min säng, aj, det hjälpte inte att jag lade 4 lager med

löv ovanpå pinnarna dom stacks ändå.

Milla ligger fridfullt och sover bredvid mig.

Solen glider långsamt ner från himlen, undrar om någon sitter och kollar på samma sol just nu och tänker på mig?

Inte så långt borta ser jag…

nej, det kan det inte vara, tänker jag för mig själv.

Men sen syns den ännu tydligare, i solens sista kvällstrålar syns plötsligt

konturerna av en kryssning, jag drar fram min spegel blixtsnabbt, detta har jag

tränat på ända sen jag kom till ön.

Jag vrider på spegeln så att den skickar ljuset mot båten.

Jag sitter knäpptyst och hoppas, innerligt.

Och plötsligt vänder båten och åker hitåt.

Jag blir så chockad och glad samtidigt att jag nästan tappar spegeln,

snart är vi hemma igen.

2 dagar senare.

Jag vaknar upp i en stor vit sal.

Först minns jag ingenting, var fasiken är jag.

På mina handleder sitter sprutor instuckna, minnena börjar långsamt

tillbaka, båten som kom, tog med mig hem, jag blev sövd på sjukhuset.

- Vad bra att du har vaknat nu! En gubbe med stort vitt skägg och vit sjukhusrock kollar på mig.

Bredvid mig i en sjukhussäng ligger Milla, jag kastar mig upp men märker att jag inte

kan, det är som om hela min kropp är förlamad.

- Du blev sövd förut, det kommer ta ett tag innan du kan röra helt på dig igen.

Och om du ska gå upp tror jag det är bäst att du tar bort sprutorna, han pekar mot min arm.

Förresten är det några som vill träffa dig! Han pekar mot dörren.

Där står, min mamma, pappa, syster, bror och min man

The light del 1 av 24.

Hej! detta är första delen på min julkalender, det kommer bli 24 delar, en varje dag i december
fram till 24 december alltså :) (vore kul om någon orkade läsa :) men jag tvingar ingen och man ska
bara läsa om man vill)

Det skulle bli fantastiskt, inget kunde gå fel.
Vi skulle åka till mormor på fredag och dagen efer skulle vi allihopa åka till kusinerna i Kiruna.
Men tydligen så kunde det bli fel.
Jag ska berätta allt.

Jag öppnar dåsigt ögonen.
jag tittar på väckarklockan.
05.36
Jag kunde inte somna om så jag gick ner och
kokade varm choklad.
Jag slog mig ner vid frukostbordet. Utanför såg man en liten strimma av solen
som reste sig över grantopparna. Snön låg som ett täcke över
byn och en lärka satt i en björk och sjöng.
Ute på åkern syns plötsligt ett lila ljus, som sen skiftar till gult, sen grönt, blått.
Jag gnuggar mig i ögonen, som för att kolla att det inte är tröttheten som gör
att jag ser i syne.
Men ljuset är fortfarande kvar.
Jag springer till ytterdörren i bara morgonrocken, drar på mig mina läderstövlar och kastar mig ut.
Jag springer, tills det bara är några meter kvar till ljuset.
Den svävar ungefär en meter från marken.
Den är ungefär lika stor som en tennisboll och små stripor av ljus strålar ut från den.
Jag går långsamt och försiktigt längre fram.
Tänk om den är farlig borde jag gå hem?
Men jag kan inte hejda det, jag måste få röra den.
Jag sträcker ut min hand, och precis när jag ska nudda den så omvandlas den till en stor portal,
jag snubblar och trillar med huvudet före in i portalen.

Det sista andetaget.

Jag älskar dig, det var dom sista orden jag hörde från min mamma.
Hon hade legat på sjukhus i 4 veckor, dom sa aldrig att dom gav upp hoppet
men innerst inne visste alla vad som var på gång.
jag hade aldrig sett min mamma må så dåligt, och jag vägrade ta in att hon
inte fanns längre.
Min pappa hade jag inte kunnat prata med, för han hade hållt sig undan från
mig ända sen mamma började må dåligt.
Det hade börjat för 4 veckor sen när min mamma trillat ihop på golvet
när hon skulle diska.
Hon hade legat på golvet i ca 30 minuter innan jag och min pappa kom hem.
Sen åkte hon till sjukhuset, och där blev hon kvar.
Min lillasyster hade flyttat till min moster i Spanien under tiden.
Pappa och mamma tyckte inte hon skulle behöva se mamma må så dåligt.
Men jag då?
Trodde dom jag skulle må bättre av det?
Mamma hade berättat för mig när jag var liten att hon hade canser,
många gånger tidigare hade hon behövt åka in till sjukhuset, men ingen av dom gångerna hade
varit så allvarliga som den här gången.
Inte hjälpte det att jag var mobbad också, under perioden då jag behövde mest
vänner hade dom inte funnits där, bara ovänner.
Varje dag hade dom kallat mig saker som äckel och ful, men jag tog aldrig åt mig
av det, men om dom sa något om min familj eller dom jag har nära kunde jag inte hjälpa att
jag kände mig sårad. Jag minns en gång då dom börjat reta min lillasyster när hon kommit
för att hämta mig på skolan och jag puttade undan dom och sa åt dom att de kunde dra
åt helvete. Dagen efter slog dom mig och sparkade mig, men jag ångrade ingenting.
För jag hade stått upp för min lillasyster.
Den enda vännen jag minns att jag haft var Ida i 2an, vi brukade låtsas att vi
var riddare och att vi skulle slåss mot onda drakar, eller att vi var dektektiver och skulle
leta efter rånare. Men i 3an blev hon bästis med en tjej som hette Sandra.
När jag började 4an så startade mobbningen, och sen dess har den fortsatt ända upp till
8an. Jag hade bytt skola 3 gånger men det hjälpte inte.
Det måste vara mig det är fel på.
Jag hade en sköldpadda när jag var mindre, min pappa var djurallergisk så vi kunde inte ha katt. Det har aldrig riktigt kännts som att min pappa brytt sig särskilt mycket om mig.
Visst han hade stjutsat mig till träningar, och till kompisar men vi åkte alldrig någonstans
bara han och jag. Mamma och min syster var dom enda som tyckte om mig riktigt mycket.
Och nu finns inte mamma längre och min syster har flyttat till spanien, troligen för gott.
I skolan dagen efter att mamma gått bort sa ingen något, alla var knäpptysta så fort jag gått in i klassrummet och alla kollade sig orloligt omkring när jag kom nära.
Men ingen, inte ens läraren frågade hur jag mådde eller om jag ville prata om det.
Det hade till och med kännts bättre om någon sagt något elakt.
Jag vaknar upp från mina tankar, vad är klockan.
Jag kollar mot klockan på perrongen.
16.15, då kommer tåget som ska ta mig till skolan.
Jag kollar ner på tågrälsen, den är brun och rostig och bredvid växer massa gräs och blommor. på andra sidan rälsen bygger dom ett hus, det nya nationalmuseumet tror jag.
Dom håller på att hissa upp en bjälke, när jag kollar nogrannare ser jag att repet
som håller bjälken uppe håller på att brista.
Och under bjälken står, Malin i min parallelklass, hon kollar på sin mobil och märker inget. Jag kollar mig omkring om någon annan märkt något.
Men alla pysslar med sitt.
trådarna till repet orkar inte hålla bjälken uppe länge till.
Jag förstår plötsligt att det gäller sekunder om jag ska hinna.
Jag kastar mig ner på rälsen, tappar balansen och trillar och skrapar upp knät.
Jag springer vidare och när jag precis klängt mig upp på andra sidan brister repet.
Jag springer så fort jag kan och puttar undan Malin, precis efter känner jag en stark smärta i bakhuvudet innan allt blir svart.

förlåt för att jag inte skrivit på länge :( ska försöka bättra mig, ska nog inte blogga mer förren december men håll ut! Jag försöker, men jag kommer inte på något att skriva om D:

Del 2

Jag står utanför stuga nummer 17.

Jag andas ett djupt andetag, och öppnar dörren.

Den går upp med ett knarr.

Jag kikar blygt in i stugan.

En av tjejerna sitter vid ett bord och ritar, och den andra sitter på

sängen och pillar på sin mobil medans hon lyssnar på musik.

Båda kollar upp när dom hör att jag öppnat dörren.

- hej.. säger jag försiktigt.

- Tjaa, vad heter du rå? säger tjejen i sängen.

- ehm, Fanny.

- okej, jag heter Linda, men kalla mig lilly, jag hatar mitt namn!

- vad heter du då? frågar jag den andra tjejen.

Hon kollar upp, som för att kolla om det finns någon annan i rummet

som jag skulle kunna ha prtatat med.

Del 1

- Milla, skynda dig, vi kommer försent!

- Men jag kommer, lungna dig!

Mamma stapamar ilsket med Foten i marken.

- Det är ditt val om du vill komma försent till lägret eller inte!

- sluta

Jag hoppar in i bilen och smäller igen dörren.

- har du med allt nu?

- ja

- ridhjälm?

- skit också, den glömde jag. Säger jag och kastar mig ut ur bilen. In i mitt rum och drar upp ridhjämlen ur ridlådan.

Jag har älskat att rida sen jag var 7 år hästarna är mitt liv. Nu ska jag äntligen få åka på mitt första ridläger! Det ända dåliga med det är att jag åker själv, ja har ingen kompis som är intresserad av ridning.

Vi kommer fram till lägret femton minuter tidigare än vi trodde,

trots mammas tjat om att vi skulle komma försent.

Inne i stallet står tre tjejer och pratar med en äldre tjej med brunt hår.

När tjejen med brunt hår får syn på mig lyser hon upp i ett stort leende.

- heej, du måste vara Milla?

Jag nickar till svar.

-  välkommen hit! Ska jag visa dig ditt rum? Du kommer få bo med 2 andra tjejer.

- okej, svarar jag och vinkar hejdå till mamma.

- jag bär in dina grejer hit!, säger mamma.

- okej tack!

Kvinnan leder mig u´t ur stallet och mot några stugor längre bort.

- hmm, jag tror det var nummer 17..

Hon pekar mot nummer 17.

Klarar du dig själv nu? Det är samling i stallet klockan tre!

Del 6 ( sista kapitlet )

Dom sa att mobbingen skulle sluta.

Det gjorde den inte.

Dom sa att allt skulle bli bra.

Det blev det inte.

Nu har dett gått tre veckor sen mobbingen har börjat.

Men nu äntligen, kommer det ta slut!

I helgen bestämmde vi att jag ska byta skola!

Jag vaknar av att min väckarklocka tjuter.

Först kommer jag inte på vilken dag det är.

Sen kommer jag på!

Dagen då mobbingen är över, då jag äntligen ska få byta skola.

Men tänk om det blir samma på nästa skola.

Jag får en klump i magen.

Jag ruskar av mig tanken och går ner för att äta.

- Lycka till gumman, säger mamma innan jag går ut ur bilen

- tack, säger jag och klämmer fram ett leende.

- säker att du inte vill att jag ska följa med?

- ja. Säger jag med bestämd ton.

Jag kliver ut och mamma backar ut från parkeringen och kör iväg.

Jag går med långsamma steg mot skolan.

Öppnar dörren långsamt och den glider upp, utan att knarra.

Jag väntar tills fröken har gått in innan jag vågar gå in i klassrummet.

- Hej Jenny! Säger min nya lärare.

- h-h-hej.

- Dette är vår nya elev Jenny, kan ni göra en plats åt henne?

- Jeeenny!! En tjej ropar, sätt dig här!!

Hon pekar på en stol bredvid henne. 

- okej säger jag med darrig röst men kan inte låta bli att le.

För just i det ögonblicket hon sa: sätt dig här! blev klumpen i magen

lite mindre. Jag kände mig lite tryggare.

Och jag fick en känsla som jag inte hade haft på länge.

Känslan av trygghet.

Hej! tack för att du läste min berättelse/ novell :D 

Den handlar om att mobbing kan ta slut!

Ibland behöver man, precis som Jenna byta skola för att 

det ska gå, men det går att lösa utan det också! 

Och kom ihåg det hjälper ALDRIG att mobba den som har mobbat!