Det sista andetaget.

Jag älskar dig, det var dom sista orden jag hörde från min mamma.
Hon hade legat på sjukhus i 4 veckor, dom sa aldrig att dom gav upp hoppet
men innerst inne visste alla vad som var på gång.
jag hade aldrig sett min mamma må så dåligt, och jag vägrade ta in att hon
inte fanns längre.
Min pappa hade jag inte kunnat prata med, för han hade hållt sig undan från
mig ända sen mamma började må dåligt.
Det hade börjat för 4 veckor sen när min mamma trillat ihop på golvet
när hon skulle diska.
Hon hade legat på golvet i ca 30 minuter innan jag och min pappa kom hem.
Sen åkte hon till sjukhuset, och där blev hon kvar.
Min lillasyster hade flyttat till min moster i Spanien under tiden.
Pappa och mamma tyckte inte hon skulle behöva se mamma må så dåligt.
Men jag då?
Trodde dom jag skulle må bättre av det?
Mamma hade berättat för mig när jag var liten att hon hade canser,
många gånger tidigare hade hon behövt åka in till sjukhuset, men ingen av dom gångerna hade
varit så allvarliga som den här gången.
Inte hjälpte det att jag var mobbad också, under perioden då jag behövde mest
vänner hade dom inte funnits där, bara ovänner.
Varje dag hade dom kallat mig saker som äckel och ful, men jag tog aldrig åt mig
av det, men om dom sa något om min familj eller dom jag har nära kunde jag inte hjälpa att
jag kände mig sårad. Jag minns en gång då dom börjat reta min lillasyster när hon kommit
för att hämta mig på skolan och jag puttade undan dom och sa åt dom att de kunde dra
åt helvete. Dagen efter slog dom mig och sparkade mig, men jag ångrade ingenting.
För jag hade stått upp för min lillasyster.
Den enda vännen jag minns att jag haft var Ida i 2an, vi brukade låtsas att vi
var riddare och att vi skulle slåss mot onda drakar, eller att vi var dektektiver och skulle
leta efter rånare. Men i 3an blev hon bästis med en tjej som hette Sandra.
När jag började 4an så startade mobbningen, och sen dess har den fortsatt ända upp till
8an. Jag hade bytt skola 3 gånger men det hjälpte inte.
Det måste vara mig det är fel på.
Jag hade en sköldpadda när jag var mindre, min pappa var djurallergisk så vi kunde inte ha katt. Det har aldrig riktigt kännts som att min pappa brytt sig särskilt mycket om mig.
Visst han hade stjutsat mig till träningar, och till kompisar men vi åkte alldrig någonstans
bara han och jag. Mamma och min syster var dom enda som tyckte om mig riktigt mycket.
Och nu finns inte mamma längre och min syster har flyttat till spanien, troligen för gott.
I skolan dagen efter att mamma gått bort sa ingen något, alla var knäpptysta så fort jag gått in i klassrummet och alla kollade sig orloligt omkring när jag kom nära.
Men ingen, inte ens läraren frågade hur jag mådde eller om jag ville prata om det.
Det hade till och med kännts bättre om någon sagt något elakt.
Jag vaknar upp från mina tankar, vad är klockan.
Jag kollar mot klockan på perrongen.
16.15, då kommer tåget som ska ta mig till skolan.
Jag kollar ner på tågrälsen, den är brun och rostig och bredvid växer massa gräs och blommor. på andra sidan rälsen bygger dom ett hus, det nya nationalmuseumet tror jag.
Dom håller på att hissa upp en bjälke, när jag kollar nogrannare ser jag att repet
som håller bjälken uppe håller på att brista.
Och under bjälken står, Malin i min parallelklass, hon kollar på sin mobil och märker inget. Jag kollar mig omkring om någon annan märkt något.
Men alla pysslar med sitt.
trådarna till repet orkar inte hålla bjälken uppe länge till.
Jag förstår plötsligt att det gäller sekunder om jag ska hinna.
Jag kastar mig ner på rälsen, tappar balansen och trillar och skrapar upp knät.
Jag springer vidare och när jag precis klängt mig upp på andra sidan brister repet.
Jag springer så fort jag kan och puttar undan Malin, precis efter känner jag en stark smärta i bakhuvudet innan allt blir svart.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna vecka lämnade en mycket betydelsefull man våran värld. Han är nog den starkaste och modigaste jag vet, eller visste. Jag tycker vi alla ska ägna en minut för Nelson Mandela som kämpade hela sitt liv mot orättvisan. Han satt 27 år i fängelse men...

Novell :D      3 år sedan blir det  idag. 3 år sedan jag kom till den här ön. Men jag minns det som om det vore igår. - mamma är vi framme snart? - snart lugna ner dig! Milla sjunker djupt ner i stolen. - mamma? - ja? Vad är det g...

The light del 1 av 24. Hej! detta är första delen på min julkalender, det kommer bli 24 delar, en varje dag i decemberfram till 24 december alltså :) (vore kul om någon orkade läsa :) men jag tvingar ingen och man skabara läsa om man vill)Det skulle ...

förlåt för att jag inte skrivit på länge :( ska försöka bättra mig, ska nog inte blogga mer förren december men håll ut! Jag försöker, men jag kommer inte på något att skriva om D: ...

Del 2   Jag står utanför stuga nummer 17. Jag andas ett djupt andetag, och öppnar dörren. Den går upp med ett knarr. Jag kikar blygt in i stugan. En av tjejerna sitter vid ett bord och ritar, och den andra sitter på sängen och pillar på...