Novell :D 

3 år sedan blir det  idag.

3 år sedan jag kom till den här ön.

Men jag minns det som om det vore igår.

- mamma är vi framme snart?

- snart lugna ner dig!

Milla sjunker djupt ner i stolen.

- mamma?

- ja? Vad är det gumman?

- ska det vara sådär? Hon pekar ut mot planets vinge.

Det har börjat brinna i ena propellern.

Jag kastar mig ur sätet och rusar fram och sliter upp dörren till

Rummet där piloten sitter.

- det brinner ju för fasiken i propellern!

- va?! Han kollar mot propellern med fasa i ansiktet.

Han kastar sig till mikrofonen.

-Everyone this is a emergency please read the -emergency instructions and protect yourself Before you protect others.

Milla! Jag måste rädda Milla!

Jag springer fram till Milla och lägger mina armar runt henne och kramar henne hårt.

- Mamma vad händer? Milla börjar få tårar i ansiktet.

- Allt kommer gå bra, jag kramar Milla ännu hårdare.

Planet börjar skaka mer och mer.

Efter några minuter skakar det så mycket att om vi inte hade hållt i oss skulle vi

ha kastats runt i planet.

Alla i planet börjar få panik.

Planet slår i marken.

Det är alldeles svart, jag vill öppna ögonen men kan inte, jag känner en stark smärta i högerarmen och i huvudet.

Jag får upp ena ögonlocket och sen det andra, men det ända jag ser är något blått suddigt.

Långsamt kommer synen och minnena tillbaka, planet krachade... Milla!!

Jag kastar mig upp men faller ihop igen av smärta.

Jag måste upp, fast det värker och gör ont mer än det någonsin gjort i min kropp kämpar jag mig upp,

Planet ligger brinnande bredvid mig och bredvid ligger alla passagerare, jag blir alldeles chockad av synen. Längre bort ligger Milla, jag springer fram till henne hennes arm blöder och hon har rivsår på benen men det går att bota. Hon har svimmat men jag känner att hon andas. Jag kollar alla andra passagerare och dom flesta lever men några är döda, på kvällen begraver vi dom döda.

Jag vaknar upp ur mina minnen. Ibland tänker jag på mina släktingar, om de fortfarande

minns mig, tänker på mig.

Men jag har det hyfsat bra, vi har tagit delar från planet och

byggt en liten hydda i ett träd.

Jag har sparat ett paket med kex från krashen, om vi skulle drabbas av svält är det bra.

Jag avbryter mina funderingar igen, jag måste fixa mat till morgondagen.

Jag klättrar ner för repstegen, och går inot mot djungeln.

Där inne växer mycket växter och frukt men jag är noga med att bara ta dom

frukter som ligger på marken och inte är övermogna, om man tar dom som

sitter kvar på trädet så är många ofta omogna och måste slängas.

Jag hittar en klase med bananer, några apelsiner och lite druvor.

När jag slutligen vänder tillbaks till hyddan har det börjat mörkna på himlen.

Jag sätter mig i min säng, aj, det hjälpte inte att jag lade 4 lager med

löv ovanpå pinnarna dom stacks ändå.

Milla ligger fridfullt och sover bredvid mig.

Solen glider långsamt ner från himlen, undrar om någon sitter och kollar på samma sol just nu och tänker på mig?

Inte så långt borta ser jag…

nej, det kan det inte vara, tänker jag för mig själv.

Men sen syns den ännu tydligare, i solens sista kvällstrålar syns plötsligt

konturerna av en kryssning, jag drar fram min spegel blixtsnabbt, detta har jag

tränat på ända sen jag kom till ön.

Jag vrider på spegeln så att den skickar ljuset mot båten.

Jag sitter knäpptyst och hoppas, innerligt.

Och plötsligt vänder båten och åker hitåt.

Jag blir så chockad och glad samtidigt att jag nästan tappar spegeln,

snart är vi hemma igen.

2 dagar senare.

Jag vaknar upp i en stor vit sal.

Först minns jag ingenting, var fasiken är jag.

På mina handleder sitter sprutor instuckna, minnena börjar långsamt

tillbaka, båten som kom, tog med mig hem, jag blev sövd på sjukhuset.

- Vad bra att du har vaknat nu! En gubbe med stort vitt skägg och vit sjukhusrock kollar på mig.

Bredvid mig i en sjukhussäng ligger Milla, jag kastar mig upp men märker att jag inte

kan, det är som om hela min kropp är förlamad.

- Du blev sövd förut, det kommer ta ett tag innan du kan röra helt på dig igen.

Och om du ska gå upp tror jag det är bäst att du tar bort sprutorna, han pekar mot min arm.

Förresten är det några som vill träffa dig! Han pekar mot dörren.

Där står, min mamma, pappa, syster, bror och min man

The light del 1 av 24.

Hej! detta är första delen på min julkalender, det kommer bli 24 delar, en varje dag i december
fram till 24 december alltså :) (vore kul om någon orkade läsa :) men jag tvingar ingen och man ska
bara läsa om man vill)

Det skulle bli fantastiskt, inget kunde gå fel.
Vi skulle åka till mormor på fredag och dagen efer skulle vi allihopa åka till kusinerna i Kiruna.
Men tydligen så kunde det bli fel.
Jag ska berätta allt.

Jag öppnar dåsigt ögonen.
jag tittar på väckarklockan.
05.36
Jag kunde inte somna om så jag gick ner och
kokade varm choklad.
Jag slog mig ner vid frukostbordet. Utanför såg man en liten strimma av solen
som reste sig över grantopparna. Snön låg som ett täcke över
byn och en lärka satt i en björk och sjöng.
Ute på åkern syns plötsligt ett lila ljus, som sen skiftar till gult, sen grönt, blått.
Jag gnuggar mig i ögonen, som för att kolla att det inte är tröttheten som gör
att jag ser i syne.
Men ljuset är fortfarande kvar.
Jag springer till ytterdörren i bara morgonrocken, drar på mig mina läderstövlar och kastar mig ut.
Jag springer, tills det bara är några meter kvar till ljuset.
Den svävar ungefär en meter från marken.
Den är ungefär lika stor som en tennisboll och små stripor av ljus strålar ut från den.
Jag går långsamt och försiktigt längre fram.
Tänk om den är farlig borde jag gå hem?
Men jag kan inte hejda det, jag måste få röra den.
Jag sträcker ut min hand, och precis när jag ska nudda den så omvandlas den till en stor portal,
jag snubblar och trillar med huvudet före in i portalen.